... Känns så himla konstigt. Det är så konstigt att åka förbi både KC (Kulturcentrum) och Bessemer under dagtid just därför att jag inte vandrar i lokalerna fram och tillbaka. Springer på lektioner hela tiden. Allt det här med vuxenlivet och nya äventyr är så nytt för mig att jag inte vet vart jag ska börja. Alla dessa måsten och allt ansvar. Ansvar. Vilket vuxet ord. Att ta ansvar är vuxet. Jag är vuxen nu. Jag ska kunna sköta ett jobb, betala räkningar, deklarera, handla mat, försörja mig själv OCH en till människa. Jag är så pass vuxen nu att jag skulle kunna ha ett barn att ta hand om.

 

Att vara vuxen är inte så roligt och lyxigt som det låter. Visst, du behöver inte "lyda" föräldrar längre men det är så mycket annat man måste tänka på. - Nu låter det som att jag är 76 och vet precis vad jag talar om. Men nej, så är det inte. Detta är bara min uppfattning om "vuxenlivet", om denne är sanningsberikad eller inte det vet jag inte.

 

Jag saknar att vara liten. Jag saknar att alltid vara behövande av en vuxen människa som man kan luta sig emot. Nu ska jag stå på egna ben och klara allting själv. Självklart har jag föräldrar till hjälp, men hur länge då? Hur länge kommer dom hjälpa mig? Hur länge kommer jag stå ut med deras hjälp?

 

Det är så himla mycket att tänka på att jag inte ens vet vad jag själv heter.

 

Tack för mig.