Jag har bestämt mig. Efter gymnasiet bryter jag med alla människor jag känner. Förutom de väldigt få som verkligen är värda något i mitt liv. Jag är trött på att ha människor i mitt liv som bara kan ställa upp för mig och finnas där på deras villkor. Dvs, väldigt sällan. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en människa i mitt liv som har ställt upp för mig till 100 %, jag har alltid fått stå på egna ben för att  klara ord och slag. Det ända stödet jag haft i mitt 19 åriga liv är min familj. Det är en familj som inte många människor är lyckligt lottade att ha. Det speciella bandet jag har till min familj, känner jag inte en annan person som har. Jag sätter aldrig folk jag umgås först. Jag sätter alltid familjen först. Jag vill veta att min familj mår bra innan jag kan göra nästa steg. Det är det inte många 19 åringar som tänker på. De flesta vill bara bli av med sin familj ibland.

 

Jag är så trött på att vara den som alltid ska ställa upp för annat folk men aldrig få något tillbaka. Jag är så trött på att ha folk i min umgängeskrets som jag inte kan lita på. Jag är så trött på att vara den personen som alltid ska vara glad och ha humöret uppe. Den personen som alltid kan få andra att le.

 

Jag mår så dåligt att jag vill slå folk. Det har aldrig hänt i mitt liv förr. Jo, i högstadiet. Men säg en person jag inte ville döda då liksom. Haha. Jag var ett mobboffer för hela min dåvarande klass. Japp, även för två av de personer jag känt längst i mitt liv och de som jag även umgås med vardagligen.

 

Jag har aldrig i mitt liv känt mig omtyckt av någon person.

Jag har aldrig i mitt liv haft den där personen jag kan lita på. Den jag kan luta mig mot när allt är svår.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig älskvärd. Jag har bara älskat andra människor.

Jag har aldrig i mitt liv blivit accepterad för den jag är.

 

Jag är trött på att folk gör narr av mig. Visst, jag är kanske inte världens smartaste person. Men jag är en person med känslor. Jag säger kanske inte jämt världens bästa saker, eller världens smartaste saker. Jag har kanske inte gjort världens smartaste val i mitt liv. Det är något jag inte vill att folk ska skämta om. Ni vet inte hur ont det faktiskt gör. även fast jag bara skrattar med som att jag tycker att det är roligt.

 

De senaste 2 åren har jag gått runt med ett fakesmile. Varje dag under de senaste två åren har jag gått med ett smile som inte är sig likt. Varje kväll under de senaste två åren har jag gråtit mig till sömns. Varför? - Därför att jag står ut med, vardagligen, folk som bara tar och tar och tar och tar och tar men aldrig ger något tillbaka.

 

Jag är trött. Jag har ingen livslust. Jag längtar till studenten. Den dagen då jag äntligen blir fri!